je te crains comme le diable

är nästan rädd för att tänka. rädd för vad som ska komma härnäst. rädd för att gråta. rädd för att känna. önskar att jag hade gått hem den där morgonen när fåglarna kvittrade och vi delade en cigg i ditt köksfönster. önskade att dina händer aldrig hade rört min midja så som de gjorde. att jag hade slagit bort dina armar från mig en sista gång och gått därifrån. att dina ord, som antagligen bara var en lögn, aldrig lämnat din mun. aldrig yttrats. det hade varit så mycket lättare att glömma dig då. önskar att du aldrig dragit dina fingrar nedför min kind. önskar att dina läppar aldrig mött mina och att du aldrig viskat i mitt öra. 

varför kunde jag inte bara gått hem den där solskensmorgonen. det blir ju så mycket svårare nu

Stenkulla är mörkt nu. Dött.

vi skriker allt vi kan till någon töntig låt. skriker och skrattar tills våra röster försvinner. jag vet att vi alla skrattar och skriker men innuti så ekar hjärtat tomt. magen vrider sig av skratt men jag vet att det döljer sig något mer bakom. att vi alla har något som tynger. kippar efter luft medan min soldat brevid skriker rakt ut. vi är värda så mycket mer men endå trycker vi bort allt det logiska. för det är inte logiskt. när ensamheten och mörkret tränger sig på spelar allt det där ingen roll. för vi kommer aldrig få bort den smutsiga känslan som äter upp oss innifrån. därför skriker vi. därför skrattar vi tills tårarna rinner för vad fan ska vi annars göra. varför inte ha lite roligt åt misären och för en gångs skull känna närhet. en annan närhet än honom. en annan tanke. för vi är värda så mycket mer men vi ser inte det. vi lär oss aldrig. och det gör inte så mycket. så länge vi har varandra och kan skratta åt det. skratta åt våra ekande, tomma kroppar. för vad fan ska vi annars göra?

Stenkulla är mörkare nu. fortfarande lika dött. men det gör inte så mycket.