je te crains comme le diable

moln överallt och jag tror att de förföljer mig. jag skyller alltid på det. att det är därför jag jämt är blek. inte ben vit. inte snö vit. bara jävligt blek. det är molnens fel.

"Det finns en sorglig lycka i att aldrig mer va ett med de som vet precis vem du är" men jag tycker bara att det gör förskräckligt jävla ont. och jag river alltid upp onödigt mycket sår på mina promenader kring den förfallna staden nyköping. en dassig port där vi sprang minst tre gånger om dagen. balkongen har nu flagnat och regnet har gjort bruna spår i fasaden. persiennerna är neddragna precis som då när vi stod där och fulsjöng till maroon five framför tjock tv:n. jag vet inte hur många timmar/dagar/veckor/månader/år jag spenderat i den där lilla tvåan i stenkulla men fan så fint det var. fan så fruktansvärt jävla bra vi hade det.

nu sitter jag lam i en fem och en halva i samma del av stan. ensam och utan tjock tv. 

avstånd kommer i mina ögon alltid alltid alltid suga. det spelar ingen roll om det är stockholm, norge eller afrika. det suger lika hårt i alla fall.

alla talar om månader som om det vore något man kan ta på. förstår ingenting. i mitt hjärta är det alltid vinter.