je te crains comme le diable

allt va så fint förr.

det var stjärnklara nätter.

lovikavantar som tätt höll i varandra.

det var eldstäder och skratt.

det va gråt också men det var mest bra. det gjorde inte ont.

det var pulkaåkning när vi sprang genom den becksvarta skogen för att slänga oss i en snödriva och ligga kvar där ett tag.

det var garageuppfarter där hemligheter som aldrig sagts högt delades.

det var vattenpipor med äpple banan och ros-smak. den sistnämnda smakade skit.

det var karnival, karuseller och sockervadd.

det var konserter och vi sjöng och vi skrek och vi skrattade.

sen får vi inte glömma hemmafesterna där rödvin spilldes på väggar och nya vänskapsband knöts.

det var tonnårsgråt på nyårsafton och brustna hjärtan.

det var håkankvällar med te och pepparkakor.

hustak och solsken.

festivalbakis och skinkost.

det var kedjerökning och bästa klasskompisarna på vår standard bänk där vi hatade allt som gick att hata.

.

jag visste ingenting. inte att jag skulle skiljas från de jag tyckte om mest. att han jag ville ha mest av allt skulle titta åt ett annat håll. att även mina föräldrar blir gamla och går sönder. att man faktiskt måste ta vara på tiden innan det är försent. innan sprickorna.