je te crains comme le diable

Jag vill så gärna sätta mig mittemot farbrorn som spelar gitarr och sjunger på gamla stans tunnelbanestation.

 

Katja säger att det tar tid. Halsen knyts och jag nästan skriker fram ja men HUR lång tid. HUR lång tid ska jag leva i ett jävla vakum. Hon säger att det får ta tid. Att det är okej. Att jag är duktig. Jag gråter och tror inte på henne. I min värld är allt bara klotter.

 

Men.

 

Kommer på mig själv med att le på tunnelbanan. Jag lyfter blicken och upptäckte en helt ny byggnad på väg till jobbet. Helt plötsligt har en hel dag gått och jag har inte haft svårt att andas en. enda. gång. Ser farbrorn som spelar gitarr och sjunger på gamla stans tunnelbanestation och vill så gärna sätta mig mittemot. Det skulle ju så klart vara jättekonstigt i rusning bland män och kvinnor i kostym med läderväskor. Alltid på väg. Alltid bråttom. Men helst av allt vill jag bara sjunka ned längst den nedpissade väggen och lyssna. Han ler alltid. Alltid.

Skriksjunger till lejonkungens soundtrack. Gråter. Andan är med mig. Är det så här det känns? Kan det vara så att jag är på väg tillbaka? Jag försöker låta det ta tid. Min tid är snart här. Snart bryter sig solens strålar även in i mitt trassel.

Snart ska jag sätta mig mittemot trubaduren. Kanske tar med en plastpåse för att undvika allt urin bara.

Getting the wind knocked out of you is the only way to remind your lungs how much they like the taste of air.

träffade någon från förr. trodde att det skulle kännas annorlunda. att det skulle kännas något överhuvudtaget. hör knappt vad han säger. lyssnar inte. vill inte ta in.

 

hjärnan svämmar över med tankar på dig och jag orkar, vill inte, kan inte ta in det. inte ens den käftsmällskalla kylan på mitt i natten ciggen väcker mig längre. solen behöver komma med svar nu.

som om jag tappat allt som var jag. drar på mig en trasig gammal hoodie och går ut i mörkret. äntligen lite jävla kyla efter all denna värme. den har dödat mig. både min ginger soul och min kreativitet. jag funkar ju bäst när de skaver lite. vilket de gör nu. 

mitt nyklippta, yviga hår klistrar sig fast längst kinden. det är de värsta jag vet. jag låter de ligga kvar. det regnar över mitt nya kvarter. jag känner mig inte lika vilsen i den här staden längre. vet inte ens om jag kan kalla den ny längre. när slutar något vara nytt? trots att den inte är så ny är det ju något som skaver ändå. vet egentligen inte om det är en någon eller en någon. orkar inte ens känna efter längre. spelar de ens någon roll? 

tänder en cigg som vanligt. skulle ju ha slutat med den skiten för längesen. vem fan bryr sig.

hösten kommer med ensamhet. men jag funkar ju bäst då. när de skaver.

Fan va ledsamt det är med hjärteskav hörrni.

jag har förövrigt skrivit min första, egna bok nu. ett transmedialt projekt med fokus på psykisk ohälsa, så jävla fint. en fiktiv bok såklart. men om jag bara vill kan jag printa ut den och hålla i handen. min första bok.

ibland vågar jag knappt någonting. knappt gå in i en affär. knappt gå ut med soporna. så kommer jag på mig själv med att sitta på möten, leva det liv jag så länge kämpat för. då gör det ju inte så mycket att man fegar ur ibland. eller hur?

vem har jag blivit om inte världens starkaste.

ibland måste man bara påminna sig lite extra

jag stod på en snöig balkong i en, för mig då, främmande stad. det skulle snart bli morgon och han låg innanför de väggarna och andades tungt. jag hade dragit på mig en oversized hoodie som var hans och mina bara ben knottrade sig när snöflingor rörde vid dem. jag frös så innerligt. tände min cigarett och när jag stod där tänkte jag att jag var tvungen att minnas varje sekund av den stunden. nånstans så kände jag att denna eufori skulle vara kortvarig. jag stod där och kikade in mot hans lugna andetag och försökte desperat analysera varje drag i hans ansikte. cigarettens glöd slocknade och där stod jag. andades in den tunga januariluften. fumlade mig in, in till värmen, till hans lugn. han rycker till när jag kryper ner brevid honom. mina ben var fortfarande knottriga från kylan och han var så varm. 

jag vill aldrig mer känna så. att jag måste känna. måste komma ihåg. måste memorera. måste måste måste minnas denna lukt, kärlek, hur hans hud känns mot min. för när det väl tar slut sen så gör det fan ännu ondare. att jag nånstans i all glädje ändå kände att även detta skulle få ett slut. att hans lugna andetag inte ska få synka med mina igen. 

 

jag sitter i en röd sammetssoffa. mina ben på hennes. TV:n står där den stått de senaste 18 årena, med rapport på låg nivå. hennes händer är så gamla nu. jag frågar henne om hon varit full nångång och vi skrattar.

pratar om jobbiga saker. hon får bekymmersrynkor i pannan när jag berättar om min panikångest. att ibland var den så illa att jag vissa dagar inte kunde göra en sån simpel sak som att gå och handla. hennes gamla händer stryker över mina fötter och hon säger att jag inte får känna så. jag skrattar och tar hennes hand i min, säger att det är inte så längre och hon ler. sen skrattar vi. låter nån tår falla ner i gömska. 

hon berättar om att jag alltid sa att hon var min bästa vän. varje gång vi skiljdes åt, varje gång vi avslutade ett telefonsamtal. men en dag slutade det. hon såg nästan sårad ut. jag skrattar och slänger upp fötterna på hennes ben igen och säger att men herregud farmor, det kommer ju alltid vara du och jag!

jag tar en cigg på hennes balkong även fast hon inte gillar att jag röker. tittar på henne genom de vintersmutsiga fönstrena. hon är så liten där hon sitter. tänker på när vi åkte pulka i backen precis där hon bor. hur hon mötte mig i skolan och vi gick hand i hand hem till mig och lagade mat. pusslade. spelade 500. älskade lilla farmor, du kommer nog alltid va min bästa vän.

 

quel'qu ma dit dånar i mina öron och jag ler. trots all stress. trors all oro. trots all ångest. jag vågar knappt yttra ordet längre. det känns som att den väntar på mig och är redo att ta över vilken sekund som helst. trots allt detta så ler jag. det har hänt så mycket den senaste tiden. så mycket bra. jag har träffat människor som förstår mig. utan att jag behöver förklara. 

jag är så jävla tacksam för det. tack stockholm. du har gett mig det finaste nån nånsin kan få.

 

håkan sjunger att han vill veta om kärlek finns. jag vet inte om jag vill det längre. om man utgår från ca alla böcker jag läst, filmer jag sett, historier jag hört så gör den väl det. jag är ba så jävla rädd. 

nån gång sa jag att jag ville träffa någon som skulle se på mig så som chuck såg på blair. så jävla klyschigt men jag menade det. och jag tror jag fick det. sen försvann det. 

därför är jag rädd. därför kanske jag hellre slipper. för när man sett så djupt in i nån gör det ju så fruktansvärt ont när det väl försvinner. hur förberedd och stark man än tror att man är. så skaver det ju. länge. 

ibland undrar jag om det nånsin slutar skava. tiden får berätta.

ibland kan jag verkligen känna hur hela jag går sönder. även fast allt är så jävla magiskt med allt vad det innebär så gör det så fruktansvärt jävla ont. jag vill uppskatta allt som händer just nu. suga in varje beståndsdel av allt fint. alla nya, fina, omtänksamma helt jävla fantastiska människor jag lärt känna. att jag faktiskt tog klivet och följde mina drömmar, så länge som jag illusionerat om det. kunna njuta av att ha en hel helg för mig själv och utnyttja det.

istället gråter jag. hela jävla tiden. och varenda liten del av mig gör ömmar. vill hem till familjen. vill inte sitta i en förortslägenhet och låta stressen äta upp mig. vill inte låta nånting alls äta upp mig. jag vet att jag pratade om att jag blivit starkast i världen. men det känns ba som tomma ord. som något jag hela tiden intalar mig själv att jag är. får styrkeord av alla fina som bryr sig men var fan leder det egentligen. om jag inte kan tro på mig själv, varför skulle jag då tro dem?

jag vill kunna säga att jag kommit långt. jag vill kunna stå rakryggad och vara nöjd över allt jag åstakommer. men hur ska jag kunna sträcka på mig när hela jag ömmar? när ryggen är krokig och hjärnan lika jävla skev. är världens minsta människa just nu och jag vet fan inte vad som ska kunna få mig att växa.

när jag inte tror på nånting. 

och även fast lungorna är fyllda med sot. även fast hjärtat skaver och är lika svart. även fast pappakramar och trygghetsbubblan är långt borta så kan jag. även fast andan tappar bort sig ibland och ett tiotal supernovor sakta växer fram i mitt bröst så kan jag. även fast hans läppar inte längre snuddar mina och även fast sinnet ibland hittar på dumheter så kan jag. även fast magen knyter sig och fingrarna sakta, sakta trycks in i handflatorna så kan jag.

 

den här världen är min. jag kan och jag vill. jag är fan starkast i världen trots att jag ibland är så jävla tunn. men ibland kanske det är tunnheten som gör en människa stark. den sköraste biten av världens starkaste är fortfarande just det. världens starkaste.

kyrkklockorna skriker. annika norlin överröstas och hennes klang blir på något melankoliskt sätt ett med klockorna. jag knyter näven hårt, sådär så att mina för länge sedan nedbitna naglar borrar in i huden. låten som senast spelades när vi var ett shufflas. på ett ögonblick känns det som att luften fastnar. den tar inte slut, den bara fastnar. som att tiden stått stilla sen jag sist nuddade din hud.

det är så det känns nu. som att tiden stått still sen sist vi sågs. det enda jag vill nu är att skratta med dig igen. sitta på pendeln i en okänd stad, med näsorna mot varandra och se galaxer i dina ögon. "screenshot för att du är så fin" och jag tror fan inte att jag kan bli mer trasig än såhär.

kyrkklockorna skriker fortfarande och även fast det känns som ljusår bort sen sist jag såg mitt ansikte speglas i dina bruna ögon tycks det bara gått några få sekunder.