je te crains comme le diable

 

mina gubbar har släppt ny singel. fangirlar sönder as usual. den är dock lite för poppig för min smak men who cares de är tillbaka och nytt album släpps den 15 maj och mitt liv ba poof tillbaka.

"den 30 juni 2011 var min dag."

om sex dagar är det exakt 1 år sen jag med andan i halsen sprang allt vad jag hade förbi bajamajor och tomma ölburkar. tårarna rann ned för kinderna men det var av helt andra anledningar än vad de brukar vara. 

 

det är ju helt sjukt egentligen. hur man kan känna så mycket. hur mycket en människa kan tåla. hur mycket glädje, kärlek och liv man kan känna på en och samma gång. jag vill bara tillbaka, tillbaka till L490. tillbaka till tomos striphår och tillbaka till lätta euforitårar.

för när jag va liten och svart var han den enda som hade själ nog att förstå. den bästa envägskommunikationen jag haft i hela mitt liv var när jag satt där på mitt sovrumsgolv. tröck hörlurarna så hårt in i örongångarna som jag bara kunde. andades eat me, drink me och räknade dagarna tills jag faktiskt skulle få andas in mer än bara en knakig cd skiva.

den 15 december 2007 fick jag uppleva musikens ganska magiska värld för allra första gången. jag såg en av de stora män som format mig till den jag är. idag spelar han i sverige igen och jag är inte där. mitt hjärta.

mina rökhomies, vad ska det bli av oss?

när vi gick i vinterkaoset påväg för att köpa fredagsgodis. eller det kanske var lördagsgodis, vi åt ju förfan godis varje dag så vi skulle kunna kalla det vilken-dag-som-helst-godis. vi skulle hyra film. det gjorde vi alltid. medan alla andra blev berusade på både alkohol och kärlek så spenderade vi vår tid inne på något rum någonstans. skrattade helhjärtat och skapade egna endorfiner, på vårt sätt. även fast vi var ensammast i världen har jag aldrig känt mig så fullbordad. vi hade vårat. hatade allt. skapade vår eget imperium uppbyggt på hat och sockerkickar. tittade i skolkataloger och skrattade åt alla. pekade. vi har alltid varit brutala du och jag.

om några dagar tar vi studenten. då har vi hatat oss igenom gymnasiet. men vi har skrattat lika mycket som vi skrikit och vår till en början fakevänskap blev till något äkta.

.

idag mår jag desto sämre.

.

.

på morgonen ler jag och nu är det lov. alkohol och skola är ingen bra idé fast det är skitsamma egentligen. för nu sitter jag här lika hjärtlös som vanligt. för han tittar inte ens åt mitt håll. inte ens en gnutta. inte ens i ögonvrån."

"så när du ringde mig med lite skrovlig röst den kvällen tvekade jag inte en sekund på att vända cykeln och vingla tillbaka i samma riktning. (faktum är att jag hade gråtit hela skolavslutningskvällen pga saknad till dig fast det vet ingen.) när jag slängde ifrån mig cykeln på marken och lät min tygväska träffa marken och du sprang mot mig. jag grät och du grät och jag kunde inte förstå varför jag ens tvekat på oss från första början. du bad mig ringa dagen efter och så skulle vi ses. jag ringde aldrig och vi sågs aldrig. varför?"

.

"när ens bästa vän berättar att hon försökt ta livet av sig. när hon gång på gång kommer med nya sår på armarna för att det inte finns plats kvar på benen längre. även fast du förklarar att fan du måste ringa nästa gång och hon lovar så står hon där. centimetrar ifrån dig och såret är fortfarande blodigt. du ser ångern i hennes ögon och mest av allt vill du bara krama henne och stryka bort all smärta i hela världen. men du kan inte. det finns ingenting du kan göra som lappar ihop henne. så. istället skrattar du med henne. låtsas som ingenting och fortsätter att springa varv efter varv. passar bollar till varandra fast du egentligen bara vill gråta och skrika för odugligheten du känner aldrig kommer bli bra. du kommer fortsätta riva sönder dina armar och sluta andas då hon skriver ett sms där det står förlåt. för du vet exakt vad hon gjort och du kan inte fixa det. du kan inte täppa igen hennes sönderskärda porer eller torka hennes tårar. de är fastetsade på hennes hud och det finns inte ett jävla någe du kan göra.