JAG SVÄR ATT JAG ALDRIG SETT STJÄRNORNA TYDLIGARE OVANFÖR
jag stod på en snöig balkong i en, för mig då, främmande stad. det skulle snart bli morgon och han låg innanför de väggarna och andades tungt. jag hade dragit på mig en oversized hoodie som var hans och mina bara ben knottrade sig när snöflingor rörde vid dem. jag frös så innerligt. tände min cigarett och när jag stod där tänkte jag att jag var tvungen att minnas varje sekund av den stunden. nånstans så kände jag att denna eufori skulle vara kortvarig. jag stod där och kikade in mot hans lugna andetag och försökte desperat analysera varje drag i hans ansikte. cigarettens glöd slocknade och där stod jag. andades in den tunga januariluften. fumlade mig in, in till värmen, till hans lugn. han rycker till när jag kryper ner brevid honom. mina ben var fortfarande knottriga från kylan och han var så varm.
jag vill aldrig mer känna så. att jag måste känna. måste komma ihåg. måste memorera. måste måste måste minnas denna lukt, kärlek, hur hans hud känns mot min. för när det väl tar slut sen så gör det fan ännu ondare. att jag nånstans i all glädje ändå kände att även detta skulle få ett slut. att hans lugna andetag inte ska få synka med mina igen.
jag sitter i en röd sammetssoffa. mina ben på hennes. TV:n står där den stått de senaste 18 årena, med rapport på låg nivå. hennes händer är så gamla nu. jag frågar henne om hon varit full nångång och vi skrattar.
pratar om jobbiga saker. hon får bekymmersrynkor i pannan när jag berättar om min panikångest. att ibland var den så illa att jag vissa dagar inte kunde göra en sån simpel sak som att gå och handla. hennes gamla händer stryker över mina fötter och hon säger att jag inte får känna så. jag skrattar och tar hennes hand i min, säger att det är inte så längre och hon ler. sen skrattar vi. låter nån tår falla ner i gömska.
hon berättar om att jag alltid sa att hon var min bästa vän. varje gång vi skiljdes åt, varje gång vi avslutade ett telefonsamtal. men en dag slutade det. hon såg nästan sårad ut. jag skrattar och slänger upp fötterna på hennes ben igen och säger att men herregud farmor, det kommer ju alltid vara du och jag!
jag tar en cigg på hennes balkong även fast hon inte gillar att jag röker. tittar på henne genom de vintersmutsiga fönstrena. hon är så liten där hon sitter. tänker på när vi åkte pulka i backen precis där hon bor. hur hon mötte mig i skolan och vi gick hand i hand hem till mig och lagade mat. pusslade. spelade 500. älskade lilla farmor, du kommer nog alltid va min bästa vän.
quel'qu ma dit dånar i mina öron och jag ler. trots all stress. trors all oro. trots all ångest. jag vågar knappt yttra ordet längre. det känns som att den väntar på mig och är redo att ta över vilken sekund som helst. trots allt detta så ler jag. det har hänt så mycket den senaste tiden. så mycket bra. jag har träffat människor som förstår mig. utan att jag behöver förklara.
jag är så jävla tacksam för det. tack stockholm. du har gett mig det finaste nån nånsin kan få.
håkan sjunger att han vill veta om kärlek finns. jag vet inte om jag vill det längre. om man utgår från ca alla böcker jag läst, filmer jag sett, historier jag hört så gör den väl det. jag är ba så jävla rädd.
nån gång sa jag att jag ville träffa någon som skulle se på mig så som chuck såg på blair. så jävla klyschigt men jag menade det. och jag tror jag fick det. sen försvann det.
därför är jag rädd. därför kanske jag hellre slipper. för när man sett så djupt in i nån gör det ju så fruktansvärt ont när det väl försvinner. hur förberedd och stark man än tror att man är. så skaver det ju. länge.
ibland undrar jag om det nånsin slutar skava. tiden får berätta.
love letters
Postat av: hanna
"jag vill aldrig mer känna så. att jag måste känna. måste komma ihåg. måste memorera. måste måste måste minnas denna lukt, kärlek, hur hans hud känns mot min. för när det väl tar slut sen så gör det fan ännu ondare. att jag nånstans i all glädje ändå kände att även detta skulle få ett slut. att hans lugna andetag inte ska få synka med mina igen."
Du satt ord på hur jag kände med min senaste kärlek så många gånger. "Det här kommer va över efter ikväll". Och senast hade jag rätt, skillnaden var att jag var nästan lite med i beslutet denna gång. Med han allt handlat om i två års tid. Han som fått mig både till minusbelopp på människokontot och som fått mig att bli 1000 gånger större.
Jag förstår dig, jag förstår din smärta. Och jag finns här!
Glad att se ett levnadstecken, att du skriver. Och du skriver - som alltid - så förbannat fint. Är lite avundsjuk. Du skriver så det KÄNNS.
Kram!
Trackback
