POUR ME ANOTHER
Nyköping är tyst nu. Mörkt. Mina persienner lyser upp av blåljus ibland men det är de enda ljus som tränger in i min nedsläckta lilla etta. Jag vet inte varför men det är något som besvärar mig. Något som tynger ner och mina andetag blir djupare och djupare. Det känns som att jag står still. Jag vill bara fly in till min lilla grotta och inte se världen. Vill inte ta tag i alla problem. Orkar inte. Vet inte hur de ska gå till ens.
Vill börja om. Hitta något nytt. Något som känns. Något som betyder. Något som inte kräver en safe zone. Någonstans jag inte vill fly ifrån. Vill bara våga göra det jag brinner för men osäkerheten i mina andetag skriker. Skriker efter min ensamgrotta där jag inte behöver känna något. Inte kämpa.
Hatar att känna så mycket fast ändå inte. "Vi kanske har känt lite för mycket i våra liv helt enkelt" Och jag antar att det är så. Allt eller inget. Jag har alltid varit lite så.
love letters
Trackback
