POUR ME ANOTHER
Nyköping är tyst nu. Mörkt. Mina persienner lyser upp av blåljus ibland men det är de enda ljus som tränger in i min nedsläckta lilla etta. Jag vet inte varför men det är något som besvärar mig. Något som tynger ner och mina andetag blir djupare och djupare. Det känns som att jag står still. Jag vill bara fly in till min lilla grotta och inte se världen. Vill inte ta tag i alla problem. Orkar inte. Vet inte hur de ska gå till ens.
Vill börja om. Hitta något nytt. Något som känns. Något som betyder. Något som inte kräver en safe zone. Någonstans jag inte vill fly ifrån. Vill bara våga göra det jag brinner för men osäkerheten i mina andetag skriker. Skriker efter min ensamgrotta där jag inte behöver känna något. Inte kämpa.
Hatar att känna så mycket fast ändå inte. "Vi kanske har känt lite för mycket i våra liv helt enkelt" Och jag antar att det är så. Allt eller inget. Jag har alltid varit lite så.
ELLER NGT
"Det är inget fel på dig. Det är bara det att du ger ut dig själv i varje lilla minsta beståndsdel vilket leder till att du faller lite hårdare än oss andra."
Med andra ord, rakt in i en bergsvägg. Det är lite så det känns.
Med andra ord, rakt in i en bergsvägg. Det är lite så det känns.
OM ATT EXPLODERA UT I INGENTING
Det känns som att allt faller omkring mig.
Ett tomt ark framför mig och det känns som att det är lite så det alltid kommer att vara. Ett tomt, oskrivet brev som ingen egentligen vet vad det ska innehålla. Bara en berättelse som väntas på att skrivas. Det känns som att jag liksom står still. Som att jag aldrig kommer vidare. Den där tomma sidan skriker efter mig, kräver att någonting måste hända. Men jag kan inte komma fram till vad fan det ska vara för något. Det är bara tomt. Alltihopa. Och så fort jag fattar pennan och har något fint, innehållsrikt att berätta så tas det ifrån mig. Som vanligt. Så fort något känns någorlunda bra så faller det. Tas ifrån mig på ett ögonblick. Jag hinner inte ens reagera själv. Som om någon skrattar åt mig och raderar allt det där bra och fina till, ingenting.
Missförstå mig rätt. Jag lever inte i misär. Det är bara att det extraordinära som andra tycks uppleva alltid lyckas undkomma mig. Allt det som andra pratar om, lever efter. Istället sitter jag här i min destruktiva grotta och hjälplöst försöker att komma på andra tankar, som så många gånger förut. Jag låter folk komma in där och jag blir livrädd. För jag har lovat mig själv att aldrig berätta. Att aldrig låta någon förstå vad som händer inom mig. För jag har ju så mycket att berätta egentligen, att ge. Jag får bara aldrig chansen att visa det förren det går åt helvete. När är det min tur att visa vem jag är? När ska jag få ge mig själv rakt ut utan att behöva bli bestulen på min så kallade värdighet, om det ens finns någon kvar.
Luften fastnar någonstans mellan revbenen och mina läppar och jag röker cigg efter cigg för att känna något. Någonting alls. Slår bort tårar istället för att släppa ut dem och jag vet att det inte funkar så. Men vad fan ska jag göra när det där tomma arket stirrar på mig? Skriker efter min närvaro när jag är så långt borta som man bara kan vara. Någon annanstans. Jag trodde att jag äntligen hittat någon som kunde visa mig allt det där. Om alla berättelser. Men det verkar som att han också slagits bort från mig.
Det är som att bli bestulen på allt man någonsin kämpat för, gång på gång.
Som trettonåring lovade jag mig själv att aldrig släppa in någon. Att aldrig låta någon se mina ärrade tankar och komma nära inpå. Det känns som att jag skulle följt mitt egna råd.
Ett tomt ark framför mig och det känns som att det är lite så det alltid kommer att vara. Ett tomt, oskrivet brev som ingen egentligen vet vad det ska innehålla. Bara en berättelse som väntas på att skrivas. Det känns som att jag liksom står still. Som att jag aldrig kommer vidare. Den där tomma sidan skriker efter mig, kräver att någonting måste hända. Men jag kan inte komma fram till vad fan det ska vara för något. Det är bara tomt. Alltihopa. Och så fort jag fattar pennan och har något fint, innehållsrikt att berätta så tas det ifrån mig. Som vanligt. Så fort något känns någorlunda bra så faller det. Tas ifrån mig på ett ögonblick. Jag hinner inte ens reagera själv. Som om någon skrattar åt mig och raderar allt det där bra och fina till, ingenting.
Missförstå mig rätt. Jag lever inte i misär. Det är bara att det extraordinära som andra tycks uppleva alltid lyckas undkomma mig. Allt det som andra pratar om, lever efter. Istället sitter jag här i min destruktiva grotta och hjälplöst försöker att komma på andra tankar, som så många gånger förut. Jag låter folk komma in där och jag blir livrädd. För jag har lovat mig själv att aldrig berätta. Att aldrig låta någon förstå vad som händer inom mig. För jag har ju så mycket att berätta egentligen, att ge. Jag får bara aldrig chansen att visa det förren det går åt helvete. När är det min tur att visa vem jag är? När ska jag få ge mig själv rakt ut utan att behöva bli bestulen på min så kallade värdighet, om det ens finns någon kvar.
Luften fastnar någonstans mellan revbenen och mina läppar och jag röker cigg efter cigg för att känna något. Någonting alls. Slår bort tårar istället för att släppa ut dem och jag vet att det inte funkar så. Men vad fan ska jag göra när det där tomma arket stirrar på mig? Skriker efter min närvaro när jag är så långt borta som man bara kan vara. Någon annanstans. Jag trodde att jag äntligen hittat någon som kunde visa mig allt det där. Om alla berättelser. Men det verkar som att han också slagits bort från mig.
Det är som att bli bestulen på allt man någonsin kämpat för, gång på gång.
Som trettonåring lovade jag mig själv att aldrig släppa in någon. Att aldrig låta någon se mina ärrade tankar och komma nära inpå. Det känns som att jag skulle följt mitt egna råd.
