DARK BLUE
Jag vill så gärna sätta mig mittemot farbrorn som spelar gitarr och sjunger på gamla stans tunnelbanestation.
Katja säger att det tar tid. Halsen knyts och jag nästan skriker fram ja men HUR lång tid. HUR lång tid ska jag leva i ett jävla vakum. Hon säger att det får ta tid. Att det är okej. Att jag är duktig. Jag gråter och tror inte på henne. I min värld är allt bara klotter.
Men.
Kommer på mig själv med att le på tunnelbanan. Jag lyfter blicken och upptäckte en helt ny byggnad på väg till jobbet. Helt plötsligt har en hel dag gått och jag har inte haft svårt att andas en. enda. gång. Ser farbrorn som spelar gitarr och sjunger på gamla stans tunnelbanestation och vill så gärna sätta mig mittemot. Det skulle ju så klart vara jättekonstigt i rusning bland män och kvinnor i kostym med läderväskor. Alltid på väg. Alltid bråttom. Men helst av allt vill jag bara sjunka ned längst den nedpissade väggen och lyssna. Han ler alltid. Alltid.
Skriksjunger till lejonkungens soundtrack. Gråter. Andan är med mig. Är det så här det känns? Kan det vara så att jag är på väg tillbaka? Jag försöker låta det ta tid. Min tid är snart här. Snart bryter sig solens strålar även in i mitt trassel.
Snart ska jag sätta mig mittemot trubaduren. Kanske tar med en plastpåse för att undvika allt urin bara.
