je te crains comme le diable

kyrkklockorna skriker. annika norlin överröstas och hennes klang blir på något melankoliskt sätt ett med klockorna. jag knyter näven hårt, sådär så att mina för länge sedan nedbitna naglar borrar in i huden. låten som senast spelades när vi var ett shufflas. på ett ögonblick känns det som att luften fastnar. den tar inte slut, den bara fastnar. som att tiden stått stilla sen jag sist nuddade din hud.

det är så det känns nu. som att tiden stått still sen sist vi sågs. det enda jag vill nu är att skratta med dig igen. sitta på pendeln i en okänd stad, med näsorna mot varandra och se galaxer i dina ögon. "screenshot för att du är så fin" och jag tror fan inte att jag kan bli mer trasig än såhär.

kyrkklockorna skriker fortfarande och även fast det känns som ljusår bort sen sist jag såg mitt ansikte speglas i dina bruna ögon tycks det bara gått några få sekunder.