UPPGIVEN
ibland kan jag verkligen känna hur hela jag går sönder. även fast allt är så jävla magiskt med allt vad det innebär så gör det så fruktansvärt jävla ont. jag vill uppskatta allt som händer just nu. suga in varje beståndsdel av allt fint. alla nya, fina, omtänksamma helt jävla fantastiska människor jag lärt känna. att jag faktiskt tog klivet och följde mina drömmar, så länge som jag illusionerat om det. kunna njuta av att ha en hel helg för mig själv och utnyttja det.
istället gråter jag. hela jävla tiden. och varenda liten del av mig gör ömmar. vill hem till familjen. vill inte sitta i en förortslägenhet och låta stressen äta upp mig. vill inte låta nånting alls äta upp mig. jag vet att jag pratade om att jag blivit starkast i världen. men det känns ba som tomma ord. som något jag hela tiden intalar mig själv att jag är. får styrkeord av alla fina som bryr sig men var fan leder det egentligen. om jag inte kan tro på mig själv, varför skulle jag då tro dem?
jag vill kunna säga att jag kommit långt. jag vill kunna stå rakryggad och vara nöjd över allt jag åstakommer. men hur ska jag kunna sträcka på mig när hela jag ömmar? när ryggen är krokig och hjärnan lika jävla skev. är världens minsta människa just nu och jag vet fan inte vad som ska kunna få mig att växa.
när jag inte tror på nånting.
