TIME
Det slutar aldrig att regna.
Tittar upp mot stjärnorna som i en melankolisk, dålig film. Svär högt för mig själv och andas in marsluften. Varför är jag fortfarande densamma? Varför tycks alla andra gå vidare medan jag fortfarande är kvar i ingenting. Vill bli lämnad ifred samtidigt som jag skriker efter att någon ska röra mig. Inte fysiskt utan på insidan. Stänger in mig i serier och drömmer falskt. Jag vill att någon ska se på mig så som de gör i filmer. Så som jag ser att mina vänner ser på sina hjärtan. Istället är jag kvar. Stirrar in i väggen i flera timmar och det gör så fruktansvärt ont.
Någon sa till mig att det va min tur nu. Och jag trodde henne. Nu börjar den tanken försvinna mer och mer och jag stänger av. Kryper längre och längre in i min ensamhetsgrotta. Svarar inte på samtal samtidigt som jag vill att någon ska bryta sig in och slå mig på käften. Säga att allt kommer att bli bra igen för nu känns de fan inte som det. Behöver att någon ska pussa mig på pannan och försäkra mig om att jag inte är ensam. Behöver en pappakram. Behöver en kyss på en lite halvt äcklig bar av en främling. Behöver en pudelberlock fast-tejpad i min garderob. Behöver få vara kär. Behöver att någon ska titta på mig så som chuck bass tittar på blair.
Och dessa jävla minnen äter upp mig. Folk säger att tiden läker alla sår men jag tror inte på det. Jag tror att man kan välja att glömma saker, att ge upp dem. Och hur mycket jag än försöker så går det inte. Dessa minnen blir starkare ju mer din närvaro tynar bort och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna glömma. Gå vidare. När jag, i min ensamhetsgrotta, aldrig vågar bryta mig loss. Är trött på att göra människor besvikna. Är trött på att saker som egentligen handlar om mig alltid tycks bli någonannans problem.
Det slutar aldrig att regna och jag vet inte varför men regndropparna tycks komma från mig.
Tittar upp mot stjärnorna som i en melankolisk, dålig film. Svär högt för mig själv och andas in marsluften. Varför är jag fortfarande densamma? Varför tycks alla andra gå vidare medan jag fortfarande är kvar i ingenting. Vill bli lämnad ifred samtidigt som jag skriker efter att någon ska röra mig. Inte fysiskt utan på insidan. Stänger in mig i serier och drömmer falskt. Jag vill att någon ska se på mig så som de gör i filmer. Så som jag ser att mina vänner ser på sina hjärtan. Istället är jag kvar. Stirrar in i väggen i flera timmar och det gör så fruktansvärt ont.
Någon sa till mig att det va min tur nu. Och jag trodde henne. Nu börjar den tanken försvinna mer och mer och jag stänger av. Kryper längre och längre in i min ensamhetsgrotta. Svarar inte på samtal samtidigt som jag vill att någon ska bryta sig in och slå mig på käften. Säga att allt kommer att bli bra igen för nu känns de fan inte som det. Behöver att någon ska pussa mig på pannan och försäkra mig om att jag inte är ensam. Behöver en pappakram. Behöver en kyss på en lite halvt äcklig bar av en främling. Behöver en pudelberlock fast-tejpad i min garderob. Behöver få vara kär. Behöver att någon ska titta på mig så som chuck bass tittar på blair.
Och dessa jävla minnen äter upp mig. Folk säger att tiden läker alla sår men jag tror inte på det. Jag tror att man kan välja att glömma saker, att ge upp dem. Och hur mycket jag än försöker så går det inte. Dessa minnen blir starkare ju mer din närvaro tynar bort och jag vet inte hur jag någonsin ska kunna glömma. Gå vidare. När jag, i min ensamhetsgrotta, aldrig vågar bryta mig loss. Är trött på att göra människor besvikna. Är trött på att saker som egentligen handlar om mig alltid tycks bli någonannans problem.
Det slutar aldrig att regna och jag vet inte varför men regndropparna tycks komma från mig.
HUMAN
Är så jävla jobbig som människa vill byta identitet o aldrig mer se någon i ögonen
