OM ATT EXPLODERA UT I INGENTING
Det känns som att allt faller omkring mig.
Ett tomt ark framför mig och det känns som att det är lite så det alltid kommer att vara. Ett tomt, oskrivet brev som ingen egentligen vet vad det ska innehålla. Bara en berättelse som väntas på att skrivas. Det känns som att jag liksom står still. Som att jag aldrig kommer vidare. Den där tomma sidan skriker efter mig, kräver att någonting måste hända. Men jag kan inte komma fram till vad fan det ska vara för något. Det är bara tomt. Alltihopa. Och så fort jag fattar pennan och har något fint, innehållsrikt att berätta så tas det ifrån mig. Som vanligt. Så fort något känns någorlunda bra så faller det. Tas ifrån mig på ett ögonblick. Jag hinner inte ens reagera själv. Som om någon skrattar åt mig och raderar allt det där bra och fina till, ingenting.
Missförstå mig rätt. Jag lever inte i misär. Det är bara att det extraordinära som andra tycks uppleva alltid lyckas undkomma mig. Allt det som andra pratar om, lever efter. Istället sitter jag här i min destruktiva grotta och hjälplöst försöker att komma på andra tankar, som så många gånger förut. Jag låter folk komma in där och jag blir livrädd. För jag har lovat mig själv att aldrig berätta. Att aldrig låta någon förstå vad som händer inom mig. För jag har ju så mycket att berätta egentligen, att ge. Jag får bara aldrig chansen att visa det förren det går åt helvete. När är det min tur att visa vem jag är? När ska jag få ge mig själv rakt ut utan att behöva bli bestulen på min så kallade värdighet, om det ens finns någon kvar.
Luften fastnar någonstans mellan revbenen och mina läppar och jag röker cigg efter cigg för att känna något. Någonting alls. Slår bort tårar istället för att släppa ut dem och jag vet att det inte funkar så. Men vad fan ska jag göra när det där tomma arket stirrar på mig? Skriker efter min närvaro när jag är så långt borta som man bara kan vara. Någon annanstans. Jag trodde att jag äntligen hittat någon som kunde visa mig allt det där. Om alla berättelser. Men det verkar som att han också slagits bort från mig.
Det är som att bli bestulen på allt man någonsin kämpat för, gång på gång.
Som trettonåring lovade jag mig själv att aldrig släppa in någon. Att aldrig låta någon se mina ärrade tankar och komma nära inpå. Det känns som att jag skulle följt mitt egna råd.
Ett tomt ark framför mig och det känns som att det är lite så det alltid kommer att vara. Ett tomt, oskrivet brev som ingen egentligen vet vad det ska innehålla. Bara en berättelse som väntas på att skrivas. Det känns som att jag liksom står still. Som att jag aldrig kommer vidare. Den där tomma sidan skriker efter mig, kräver att någonting måste hända. Men jag kan inte komma fram till vad fan det ska vara för något. Det är bara tomt. Alltihopa. Och så fort jag fattar pennan och har något fint, innehållsrikt att berätta så tas det ifrån mig. Som vanligt. Så fort något känns någorlunda bra så faller det. Tas ifrån mig på ett ögonblick. Jag hinner inte ens reagera själv. Som om någon skrattar åt mig och raderar allt det där bra och fina till, ingenting.
Missförstå mig rätt. Jag lever inte i misär. Det är bara att det extraordinära som andra tycks uppleva alltid lyckas undkomma mig. Allt det som andra pratar om, lever efter. Istället sitter jag här i min destruktiva grotta och hjälplöst försöker att komma på andra tankar, som så många gånger förut. Jag låter folk komma in där och jag blir livrädd. För jag har lovat mig själv att aldrig berätta. Att aldrig låta någon förstå vad som händer inom mig. För jag har ju så mycket att berätta egentligen, att ge. Jag får bara aldrig chansen att visa det förren det går åt helvete. När är det min tur att visa vem jag är? När ska jag få ge mig själv rakt ut utan att behöva bli bestulen på min så kallade värdighet, om det ens finns någon kvar.
Luften fastnar någonstans mellan revbenen och mina läppar och jag röker cigg efter cigg för att känna något. Någonting alls. Slår bort tårar istället för att släppa ut dem och jag vet att det inte funkar så. Men vad fan ska jag göra när det där tomma arket stirrar på mig? Skriker efter min närvaro när jag är så långt borta som man bara kan vara. Någon annanstans. Jag trodde att jag äntligen hittat någon som kunde visa mig allt det där. Om alla berättelser. Men det verkar som att han också slagits bort från mig.
Det är som att bli bestulen på allt man någonsin kämpat för, gång på gång.
Som trettonåring lovade jag mig själv att aldrig släppa in någon. Att aldrig låta någon se mina ärrade tankar och komma nära inpå. Det känns som att jag skulle följt mitt egna råd.
love letters
Postat av: hanna
älskade fina du.
"För jag har ju så mycket att berätta egentligen, att ge. Jag får bara aldrig chansen att visa det förren det går åt helvete. När är det min tur att visa vem jag är? När ska jag få ge mig själv rakt ut utan att behöva bli bestulen på min så kallade värdighet, om det ens finns någon kvar."
som om jag skrivit det själv. jag förstår dig exakt. jäklar alltså, du är som mig. (vet inte om det är en komplimang eller förolämpning i dina öron). hursomhelst, en drös med kärlek och en hel mängd med kramar. we gonna find our person. we are. håll ut kära, älskade hjärta. håll ut.
Trackback
