je te crains comme le diable

känner mig ensammast i världen

och om att känna så mycket men ändå så lite. om att sakna men ändå längta långt bort. om att vantrivas men ändå inte vilja gå. hur kan något vara så osäkert när det känns så riktigt? hur i helvete kan man känna så mycket när hela själen är tom

håkan jävla hellström alltså. är fjorton igen och allt känns fult och fint och allt detdär emellan.
snurrar på volymknappen och lyssnar högt högt med två av mina bästa och skriker skriker till hans fula röst som är så jävla fin ändå. jag har saknat detta.

som att allt redan är sagt. jag sitter lika handelsförlamad som vanligt med armarna i kors. även fast det dånar GÖR NÅTT DÅ i mitt huvud så sitter jag där. spelar lika oberörd som vanligt och bryter sen ihop när alla gått hem. samma jävla visa varje gång.
när ska jag komma över honom

jag vet inte om det är för att det är en faktisk spricka i mitt revben eller om det är själva hjärtat i sig som gör ont men det känns som att hela jag går sönder snart.

är så sjukt tom. ont i hela hela hela kroppen fan

om det kunde få va lätt nångång

vet inte ens vad som händer. tänker i alla fall bara på dig så fort lampan släcks