je te crains comme le diable

skulle kunna skriva en hel bok om tomma bröstkorgar och en förgäves skenande hjärtmuskel. om hur det är att snegla på honom och le även fast en del av mig helst av allt bara vill springa därifrån medan den andra vill springa rakt in i hans famn och stanna där föralltid. hur klyshigt och smörigt det än låter.
önskar bara att få springa åt något av hållen. istället för att bara sitta där på en pinnstol och le.